Last report

Jag överlevde Arvika. Det är dagens sanning. En stor bedrift? Nej, antagligen inte, MEN jag överlevde, och det måste finnas en eller ett par som inte har gjort det, eller hur? Det gör det mer till en bedrift.
Meningen med den här bloggen skulle vara att jag skulle använda den till att kommunicera med resen av världen, utanför den kompakta massa av skog, berg och trångsynthet som ofta kallas Värmland.
Första konstaterande: Bloggen har inte fyllt sin funktion. Det är inte bloggens fel, tvärtom - jag har varit alldeles för dålig med att skriva. Jag ber om ursäkt för det, du som läser det här.
Man kan ju, om man vill, undersöka det faktum att jag inte har skrivit så mycket, men det skulle kräva en granskning över vad jag har gjort i tio månader, men det skulle kräva alldeles för mycket tid och bloggutrymme.
Alltså, fy på mig. Jag har inte skrivit. Usch.

Jag har ändå levt tio månader i Arvika, det är som sagt en bedrift.

Om två veckor flyttar jag till Malmö, därför tänkte jag starta upp ett helt nytt bloggprojekt som ska tillhöra det här huvudprojektet, döpt till "Die Lebensraum-projekt".

Upplägget är enkelt: Jag kommer att skriva om min vistelse i Malmö, precis som jag SKULLE har skrivit om min vistelse i Arvika, och eftersom jag kommer att ha bloggat från två helt olika städer så måste projektet få ett klatschigt namn som för tankarna till annektering av nya platser, därför "Die Lebensraum-projekt".

Men hörrni, nu är jag trött, men vi hörs väl?

hemmet, kylan och besvikelsen

Julens första anhalt samt största fasa är avklarat - jag överlevde farmor.
Att fira jul är någonting av det mest ansträngande en människas psyke och person kan utsättas för.

Bara det, att ständigt vara i närheten av socker, fett och konfektyr kan få mig att bryta ihop snabbare än en terrorist med posttraumatisk syndrom i Guantanamo.

Bli nu inte lurade av mitt något...vresiga sinnelag. Jag tycker om julen, särskilt uppskattas lugnet, friden och mantrat: "Att ta från de rika, och ge till de fattiga".

Att ta från de rika, och ge till de fattiga. En mening med djup innebörd. Den laglösa rättvisans princip, syndikalismens grundbalt och den obönhörliga, knivskarpa stenhårda lagen som säger att de som har ska ge - de som inte ger, de kan man ta ifrån. En vacker mening, i sanning.

Dock har jag en favorit, en guldkalv och ett skötebarn när det kommer till meningar.
"Det finns en sjö, sen aldrig mer."
Det finns en sjö, sen aldrig mer.

Smaka på meningen, lägg tyngden på olika stavelser.
DET finns en sjö, sen aldrig mer.
Det finns EN sjö, sen aldrig mer.
Det finns en sjö, SEN aldrig mer.

En mening, olika innebörder och den vackraste mening jag någonsin hört.
god jul.

i hardly knew you

Jag sitter i mitt gamla rum, och funderar över vad som egentligen har förändrats sedan jag flyttade.

Bussen, som tagit mig från Karlskoga, stannade utanför resecentrum i förrgår.

Den kvällen promenerade jag runt Örebro med en vän. Vi reflekterade över hur lite vår hemstad förändras, när man tänker efter.

Blåögd som jag är, hade jag förväntat mig en helt ny stad, nya människor och förändrade vänner.

Jag promenerade en stund, för mig själv. Jag hade helt klart byggt upp ett scenario om min hemkomst -

Det blev inte som jag trodde.

Jag var ensam. Första gången på två månader. Jag och mina tankar.

Det är mitt gamla rum som har förändrats mest. Ett kontor där ett ungdomsrum en gång var. Sovrummets eviga öde - att bli ett kontor.

gula löv utanför mitt fönster

Det sägs att en man för länge sedan förde anteckningar från ett källarfönster.

Många sagor berättar för oss om vackra prinsessor som blev instängda i höga torn - de förde inte anteckningar, det gör inte prinsessor.

Jag har ett fönster, och utanför det står en grupp björkar. Jag anstränger mig verkligen för att hitta ett grönt blad, men inser sen att alla har blivit gula.

Bredvid björken står en gammal bil med trasiga vindrutetorkare. Det är en speciell bil - den åker nämnligen alltid några kilometer för snabbt.

Jag sitter vid mitt fönster, och jag för någonting som kan liknas vid anteckningar. Är jag därför likvärdig med mannen i källaren?

Snart går bussen in till stan. Där väntar cigaretter, och kanske godis - om man har tur.

installationer - och grejer

Jag är numera folkskoleelev. Jag bor på andra våningen i Nyhuset, rum elva, tillsammans med Erik ifrån Falköping.

Vi bor rätt trångt, men klagar inte. En närhet har spridit sig i rummet - en närhet som bara två främlingar kan känna gentemot varandra.
Det är nervöst runt omkring området - det känns lite som den första dagen i lågstadiet, då man inte hade en aning om vilka man skulle umgås med, vad människor skulle tycka om en, vem man skulle bli kär i och allt annat. Det finns dock ett par olikheter mellan det som händer nu och det som hände när man var liten: min mamma är inte med mig, jag är äldre och jag har gått in med ett öppet sinne och utan en T-shirt med Turtles på.
Lärarna gör vad de kan för att öka gemenskapen i gruppen. Idag började vi dagen rätt tidigt, med att sätta oss på en buss och åka till Finnskogen, några mil ifrån den norska gränsen. Vi skulle vandra i skogen. Vi skulle njuta av Värmlands underbara natur och vi skulle insupa den Värmlands-finska kulturen som funnits där i flera år.

Det var faktiskt rätt intressant.

Nu vill Erik sova, därför avslutar jag inlägget här.

Nästa inlägg kommer att handla om Kalevala-pjäser och festen som ska äga rum på fredag.
För första gången i mitt liv ska jag supa med Värmlänningar - jag är fylld av förväntan.

när man träffar satan

Idag flyttar jag, och igår träffade jag satan... - eller?

Igår bestämde jag mig för en promenad i villaområdet Rynninge, där jag bodde för några år sedan.
Promenaden är alldeles underbar, jag funderar över framtiden, men också det förflutna och VIPS så befinner jag mig på Eddagatan, och i mitten av denna lilla gata sitter en svart katt.

Jag är inte särskilt skrockfull, men jag kan min symbolik - och jag råkar känna till att vissa människor tycker att en svart katt är ett ont omen. Lite lätt skrattande avfärdar all den här skrock och närmar mig katten, men då börjar min fantasi kicka in...tänk om det faktiskt är satan som sitter framför mig här? Det finns ju bara ett sätt att lista ut det på...

Jag går fram till katten och säger, lite frågande: "Satan?..."
Djuret svarar. Djuret svarar med det mörkaste, djupaste och längsta jamande jag någonsin har hört, sen puttar den fram den döda mus den har dolt under sin kropp.

Jag gick i rask takt hem, samtidigt som jag frågade mig själv om huruvida det var ett gott eller ont omen.

Jag flyttar idag, mitt bloggande kommer mest handla om speedway, lusekoftor teater och annat som har med Arvika, folkhögskolor och mig själv att göra.